Lördag 12 augusti

Purrning klockan 9 och solen syntes utanför tältduken. Den synen varade tyvärr inte länge. Molnen smög sig fram ganska tidigt. Frukosten var gröt, mjölk och en blandning av russin, nötter och mandel. Kaffe, te och smörgås ingick även i morgonmålet. MUMS. Idag skulle vi upp på toppen. Stämningen var spänd. Vi packade om några ryggor och satte av. Vi knallade förbi själva fjällstationen och satte kurs mot toppen.

Klättringen upp mot Kitteldalen påbörjades efter att vi vadat över några jokkar. Leden gick bredvid branta stup och den forsande Kittelbäcken. Efter några timmars vandring i brant uppförsbacke, bestämde vi oss för att lätta packningen genom att gömma middagsmaten under några stenar. Middagen skulle inte ätas förrän under vår hemväg. Att bära mer än nödvän­digt kändes verkligen dumt. 
Lunchen lagades efter ytterligare vandring uppåt. Fiskpinnar och potatismos smakade gott.

Gick vidare och hade en underbar utsikt. 

Efter en brant klättring över stenrösen och snö kom vi upp till passet mellan Vieranvarri och Tolpagorni. Där fotade vi det svettiga gänget. 

Efter diverse diskuterande bestämde fem sig för att vända om. De var slut... !

Sju hjältar fortsatte mot okända mål.

De fem Kristin, Tulle, Niffan, ½:an och Danne som vände om hemåt mot tryggheten i sovsäckarna och bastun. Nerstigningen började med en brant snö kana på c:a 150 m, iklädda regnställ och med ryggsäckarna i händerna åkte de nedför, underbart roligt. När de sedan kom ner var vi alla ganska ledbrutna men värst var det för ½:an vars gamla knäskada gått upp.

  Väl nere njöt vi av firarmiddagen bestående av fläskfilé i en sås gjord av creme-fraich och ädelost med potatis till detta. Efterrätten var chokladpudding och vispgrädde. ( Tintin hade slitit med att bära den ).

Mätta och dåsiga satte vi oss i en skön bastu 120 grader varm. Lite för varmt för att vara riktigt skönt. Vi brändes men det var skönt att få duscha och tvätta av sig flera dagars svett och smuts. Vi duschade i timmar... Medan Tulle ( som var snabb på att klä på sig) väntade på oss andra långsamma, roade han sig med att läsa på anslagstavlan, utan linser. Då såg han det... ! Meddelandet från de sju hjältarna, fortsättnings vis kallade Elitpatrullen. Elitpatrullen bestod av Helen, Håkis, Kalle, Fredrik ”Frallan”, Per, Eken och Stefan.

  Meddelandet härrörde från följande händelse:

Elitpatrullen funderade ett tag på att nöja sig med att bestiga Tolpagoni men beslöt att göra ett försök till en toppattack. Vägen gick upp för en brant stenig sluttning till Vierranvari. Där mötte vi fyra som, varit på Syd-toppen. Deras rapport: Inget höjdare väder, blåst och 10meter sikt i dimman. Tipsade oss om övernattningsmöjlighet i topp stugan. Då vädret blev något bättre (molnen lättade) och vi efter en snabbinventering fann att vi hade lite blåbärssoppa och bröd med oss, fortsatte vi. Mötte ett åldrande par från Skåne som, tog med sig meddelandet som upphittades av Tulle på fjällstationen.

  Därefter 200 m brant nedmarsch till dalen mellan Vierranvari och Keb där vi åt två limpmackor var + en morot för att orka sista biten till topp­stugorna. Klockan var nu ungefär halv sex på eftermiddagen.

 Etappen till stugorna var även den stenig men den kändes lättare ju närmare målet vi kom. Förutom stigen var det i stort sett bara iskanter naturen hade att erbjuda. Mötte ett par i 25-års åldern som rekommenderade oss den högra kanten av toppyramiden. De hade tagit den vänstra av misstag och fått krypa på alla fyra i dimman för att undvika stupet ner mot Rabotsglaciär. Väl upp vid den nyare toppstugan visade sig denna full av ett gäng grabbar vars färdledare fått svindel vid uppstigningen via den Östra leden. De var nu tvungna att övernatta med ännu mindre mat än vad vi hade. Vi blev med fyra stycken filtar hänvisade till "gamstugan" med plats för åtta pers (två i varje bädd). Fruktansvärt kallt, fuktigt och smutsigt.

  Blåbärssoppan förtärdes. Vid 20-tiden hade det klarnat så pass att vi beslöt att ta Keb. 

Efter c:a 15 ,minuters relativt lätt klättring varav sista biten nästan på slätmärk började vi undra var toppen var, tills en is vägg dök upp hundratalet meter bort i dimman. Fredrik började lägga ut oranga orienterings lappar  i den tilltagande dimman i hopp om att hitta tillbaks. En sista fotografering och Elitpatrullen påbörjade en hissnande klättring uppför en smal snö kam med ett 300 m stup ner mot Björlingsglaciär på högra sidan. 20:25 nåddes toppen, markerad med en halvflaska Henkel Trocken. Vi firade med varsin Dextrosol och fotografering. Inte mycket sikt i horisontalled men vertikalt såg vi de imponerande och faktiskt ganska skrämmande stupen på båda sidorna.

Elitpatrullen på toppen av Sveriges högsta berg Kebnekaise

Från vänster Stefan, Eken, Helen, Frallan, Håkis och Per.

Precis när vi skulle gå ner klarnade det något, solen stack fram och såg, inte 8% av Sveriges yta, men i alla fall de närmaste topparna. Vackert!

Odramatisk nedfärd förutom för Fredrik som fick ett våldsamt felsteg och kanade hela 3 meter på snön, ner till barmarken.

Åter i stugan, var det dags för mer blåblåbärssoppa och potatismos. Moset tröt mot slutet men gick ändå ner i magarna i form av potatissoppa.

 Varsin Ballerina till efterrätt. Mörknade på men  vi fick låna värmeljus från andra stugan där de för övrigt verkade ha det varmt och skönt.

Några borstade tänderna därefter påklädning för sänggång.

För att hålla värmen delade vi oss två och två i tre sängar och tre i de resterande sängarna som sköts ihop till en dubbelbädd.

Uppstigning ­bestämdes till 5:30 varefter Elitpatrullen "somnade in" i Sveriges högst belägna, byggnad 1880 m.ö.h.